Det finns de som säger att .... Gud ger oss enbart så tunga bördor som vi orkar bära?????????????????

Till det har jag bara en fundering .... hur jäkla tunga axlar ska vi behöva gå runt med???? 

Vi hade planerat och bestämt och slagit näven i bordet att Kliff skulle vara den första hund som får fylla 4 år för oss ....

I våran familj är det absolut ingen självklarthet .... ingen av våra hundar har någonsin gjort det. Kliff skulle vara den första, nu står vi här utan våran goporpp .... en månad innan 4 års-dagen.

Det är så fruktansvärt sorligt så det är inte klokt, det gör så ont att vi nu har bestämt att aldrig mer .... Calle blir våran sista hund. Nu får det vara nog.

AnnCatrin har på ett mycket bra sätt beskrivit våran helvetes månad .... där vi fullkomligt svävat mellan hopp och förtvivlan om det kan ni läsa här .http://anncatrin.bloggplatsen.se/

Jag orkar helt enkelt inte skriva om detta själv, dessutom så är den senaste månaden som i någon slags dimma .....  vi fattar fortfarande inte att detta hände. Tack från botten av mitt hjärta AnnCatrin för dina ord, då mina egna själv inte räcker till, jag förstår såklart att ni är många som funderar, framför allt då jag gick ut med att han blivit bättre.

/// Camilla

Ni är många som på olika sätt har visat stöttning för Kliff nu då han har varit dålig. Några har varit insatta i allt elände, men det är många som funderat och undrat. Jag tänker inte gå in på några fördjupningar, här och nu, för det orkar jag inte. Men en liten förklaring tänkte jag ge mig på.

Kliff har under en tid inte varit sig själv, det har inte varit något specifikt som jag kunnat sätta fingret på, det har varit olika från dag till dag. Tills för en söndagkväll för 3 veckor sedan, då rasade han i princip ihop framför ögonen på oss.

Vi åkte in akut på måndagmorgon, en mängd prover togs, de gjorde röntgen på olika organ. Proverna då indikerade på en kraftig infektion ... Kunde det vara autoimmunt??? han sattes på en hög dos kortison och förväntningarna var att han skulle visa bättring redan till nästa dag, vilket brukar vara det normala då han fick så hög dos.

Ingen förbättring alls kunde vi se till tisdagen.

Veterinären ringde alla dagar den veckan för att höra hur det var, på onsdagen trodde hon inte längre på autoimmunt. A´phu ... jag måste erkänna att jag drog en lättnadens suck, för det är inge vidare prognoser.

Men fortfarande ingen bättring, prognosen var då helt enkelt en kraftig infektion som han säkert gått med under en tid. Jag frågade vid ett flertal tillfällen om han inte behövde antibiotika, men det visade inte på något bakteriellt.

På söndagen kunde jag ana en liten förbättring, han hoppade in själv i bilen något han inte gjort på länge, samma sak gjorde han då vi for iväg för ett nytt återbesök ... nya prover togs och vikt .... han hade nu gått ner sammanlagt tio kilo, vilket är väldigt mycket. Proverna var de inte alls nöjda med så hon tordes inte skicka hem honom utan att göra ett ultraljud, som tur var så var där en specialist där den dagen, han kunde genast se ... Kraftig urinvägsinfektion, en prostata som var ful, vilket resluterade i en omedelbar kemisk kastrering, Kliff är i för dålig kondition för att klara en operation. Njurarna var akut inflamerade. Nu sattes han på antibiotika samt att vi kunde halvera kortisondosen, något jag var extremt glad över. Ni som haft hundar på kortison vet vilket h-vete det är med kisseriet. Under hela denna tid så har vi måst varit tvungen att gå ut med Kliff en gång i timmen, dag som natt !!!!  jag har sovit på soffan under två veckor nu så att jag enkelt ska kunna ta ut Kliff en gång i timmen under hela natten utan att vi ska väcka upp Calle varje gång ... Sen har jag åkt iväg till jobbet och jobbat hela dagen, medans Johan varit hemma med honom under dagtid ... Detta är ju så klart inte hållbart i längden, att inte sova någonting och sen gå och jobba ... men vad gör man???? man gör det som krävs och vad man måste.

Men vi har under den gågna veckan sett klara förbättringar på Kliff        så då vi skulle in idag för ett nytt återbesök kändes allt så jäkla bra.

Men säg den lycka som varar !!!!  Nu verkar det vara något nytt h-vete som hänt. Han rör sig definitivt inte bra bak, stel och halt är han framför allt på vänster bak.

Vi åkte iväg med humöret nerkört i skoskaften igen .... alltså, hur mycket ska man orka???!!!!! 

Vetten såg ju klart och tydligt att det var nått galet, prover togs och hennes fundering var ifall vi dragit ner på kortisonet för fort och åkt på ett bakslag på infektionen som satt sig på lederna??

Men, äntligen är alla prover som de ska, sänkan är helt normal igen och alla de andra var hon också nöjd med, det var något litet här och där, men inget som var helt käpprätt.

Hon kallade in en veterinär som har specialiserat sig på leder, muskler och dyligt, han kunde få fram markering på knäet, inte så stor svullnad, men så kan det vara då han äter kortison som tar ner det inflamerade. Däremot en klar markering. Så nu står vi inför ett nytt h-vete .... korsband???  eller så inte. Det är iallafall inte av vad det verkar, men nu är det lung och vila som gäller!!!!!  Herregud, Kliff har inte gjort annat på lång tid, så jag kan inte förstå hur detta kunnat hända???!!!!

Det har inte varit en tendens till hopp och lek, inga tvära rusningar ... men allt kan tydligen hända. Så håll nu tummarna för att detta läker av sig självt med antiinflamatoriskt, för gör det inte det vette tusan hur det ser ut.

Vi ska nu avakta denna vecka, så får vi se vad som händer och sker, blir det inte bättre får dom kolla upp med en röntgen och beslut tas efter en sådan undersökning.

Ja, detta är en en liten sumering på vad som varit galet med Kliff. Idagsläget är det fortfarande inte bra, men det som var dåligt från början är iallafall bättre. Nu får vi hoppas det andra blir bra också.

//Camilla